Jag råkade läsa en deckare, och jag gillade den

Bok 10 2015 - I tystnaden begravd av Tove Alsterlind

Deckare brukar jag bestämt hålla mig ifrån, ty jag har fördomar om sådana. Den här trodde jag var en romaaaaan. Jag har haft den som e-bok i mobilen i två år nu, som bra-att-ha-läsning. DN brukar bjuda sina prenumeranter på e-böcker ibland, jag har samlat på mig ett gäng. Jag började tillslut med denna i väntan på en buss.

Inledningen är förstås ett mord, på en eljest gubbe i Tornedalen. Tornedalen! Boken utspelar sig också i Sollentuna, Karelen och Sankt Petersburg och miljöbeskrivningarna är en av bokens stora styrkor. (En parentes: När jag var yngre skumläste jag alltid miljöbeskrivningar i ultrarapid för att komma framåt i handlingen. Har uppenbarligen blivit mer tålmodig.) Perspektiven skiftar mellan en journalist som söker sitt ursprung, en pensionerad polis som inte kan låta bli att gräva i det inledande mordet, och en ryss med skiftande identiteter på flykt. Ganska uppenbart att det är en deckare kan en tycka, ja. Såhär i efterhand är det en hel del som är enligt receptet. Det här med pensionerad polis och grävande journalist... Skulle önska att deckarförfattare var lite mer påhittiga i val av yrken till sina karaktärer. Jag hade också svårt för inslagen av relationstrubbel och "romantik", i brist på bättre ord, som kändes, jag vet inte, inslängda för att tillfredsställa en lysten läsarskara. I övrigt inga invändningar. Bokens kärna är berättelsen om några av de svenskar som utvandrade till Sovjet i början av 1900-talet, med drömmen om att bygga en arbetarrepublik. Och kanske framför allt vad som hände med dem som blev kvar väntandes. Jag tänkte först, varför hitta på en mordgåta, varför inte bara skriva en romaaaan, författaren har ju gott om kött på benen för en sådan. Men å andra sidan, som ett sätt att sprida kunskap om sovjetutvandrarna och deras öden är nog en deckare ett medel som når fler läsare.

Att läsa någon annans egenterapi

Bok 9 2015 - Felicia försvann av Felicia Feldt

Fick syn på den på bibblan och kunde inte låta bli. Som när jag har svårt att inte bläddra i skvallertidningar om de ligger i något väntrum. Och snabbt gick den att läsa. Tur det, annars tror jag inte jag hade klarat av att läsa färdigt. Känslan av att tjuvläsa dagboksanteckningar om något väldigt infekterat. Rent litterärt får jag inte ut mycket av den här boken. Jag förfärar mig en del, jag undrar vad som är sant, jag vill höra fler versioner. Men det här är bara räckor av anklagelser och självömkan som inte leder någon vart. Googlade fram ett par recensioner som ändå menade att språket var bra. Jag vet inte jag. Det var ju inte journalistprosa (det värsta jag vet) men det låg istället nära sådan prosalyrik som i mina öron mest klingar pretentiöst. Nä! Men lite sugen att läsa Anna Wahlgrens självbiografier blev jag allt. Det här var för övrigt en bra recension som jag skriver under på.

Som en bibel

Bok 8 2015 - Gryning över Kalahari av Lasse Berg

Vad ska jag säga, jag älskar den här boken, det känns som om den förklarar allt. Den ger perspektiv, minst sagt. So what om mänskligheten har pysslat med krig och kvinnoförtryck i femtusen år. Det är en fis i rymden och knappast vår ursprungliga natur. I 95 000 år eller mer kanske vi gjorde något helt annat. Som att dansa, slappa och prata i jämlik gemenskap. Hoppfullt och sorgligt på en gång.

Lite cred till Jean M Auel

Bok 7 2015 - De målade grottornas land av Jean M Auel (sista delen i serien Grottbjörnens folk)

Grottbjörnens folk, den där tantsnuskserien? Ja, ja, visserligen lärde de första böckerna i serien mitt mellanstadie-jag om sex på ett roligare sätt än Kropp&Knopp-spalten i Kamratposten, men, det är inte det som är grejen. Och i den här boken har Auel för övrigt nästan helt lämnat sexskildringarna för otroligt, och då menar jag otroligt, detaljerande beskrivningar av stenåldersvardag och ...grottmålningar. Vilket kan upplevas som mördande tråkigt om man inte, som jag, sedan barndomen haft "förr i tiden" som specialintresse. Ju mer förr i tiden, desto bättre. Och mycket mer förr än 25 000 år går inte att komma i skönlitteraturen (vad jag vet?). Så jag plöjer den här boken med bibehållet intresse till sista sidan, och läser sedan på om författaren. Vilken research hon har gjort och vilket enormt skrivjobb hon gått i mål med, ju. Många gånger när jag sedan läser Lasse Bergs Gryning över Kalahari tänker jag "precis som i Grottbjörnens folk!", nästan som hon gjort fiktion av det man i nuläget vet och tror om de första européernas sätt att leva.

Ayla, huvudpersonen, påminner om en flickbokshjältinna med sin klokhet, godhet och skönhet. Stenålders-Kulla-Gulla alltså, och ännu mer, nästan superhjälte, allra minst geni. Hon uppfinner hejvilt och tänker ständigt nytt. Men det gjorde ju Leonardo Da Vinci också, klart det fanns bortglömda kvinnliga genier som hon i historien. Det är roligt att tänka sig Ayla som ett slags urmoder.

Även om jag faktiskt tycker det är intressant att läsa om vilka örter Ayla plockade och gjorde läkande te på, blir det lite tjatigt att det beskrivs varje gång hon gör det. Och varje gång hon ammar (den ömma igenkänningen jag som ammande mor känner första gången blir sedan liksom urvattnad). Händelser från de tidigare böckerna kan behöva återberättas någon gång, men inte stup i kvarten. Det är mycket som blöts och stöts och upprepas, med andra ord. Rent språkligt är det väl inte så mycket att hurra över i den här boken. Dialogerna... nej. Men den här världen som böckerna byggt upp, den fascinerar mig oerhört. Så kudos till Jean! (Som för övrigt fyller år samma dag som jag och är finskättling, född Untinen.)

Moa vs. Ivar

Bok 5 och 6 2015

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson

För tio år sedan läste jag litteraturvetenskap med genusinriktning, Ebba Witt-Brattström var min professor och för varje kanoniserad manlig författare ställdes en kvinnlig i bredd. Moa var nog den som stod allra bredast bredvid sina manliga kollegor i 30-talets arbetarlitteratur. Ebba visade på hur hon influerat autodidakterna med Ivar och (maken) Harry i spetsen. Harry har jag läst och tyckt mycket om, men Ivar tappade jag helt lusten för på den där kursen. Jag rotar fram vad jag skrev i en gammal hemtenta:

“Där de manliga trettiotalsförfattarna förespråkar fri kärlek eftersträvar Moa Martinson framför allt öppenhet och förståelse för den kvinnliga sexualiteten och allt som den tillhör. Moa Martinson visade att sexuell frigörelse för kvinnorna var något mycket mer komplicerat än vad hennes manliga kollegor verkade tro. Den fria kärlek de förespråkade kunde för kvinnor innebära riskfyllda, till och med dödande aborter, könssjukdomar, oäkta barn, utanförskap och fattigdom. Med Kvinnor och äppelträd och efterföljande böcker gick hon i dialog med de manliga primitivisterna för att visa sexualitetens problematik ur ett kvinnligt perspektiv.”

Men det var en slump att jag läste de här böckerna parallellt. Den här andra graviditeten ville jag, precis som den förra, gärna läsa förlossningsberättelser. Men när jag tidigare plöjde föräldraforum på nätet ville jag nu ha ett annat perspektiv. Därav Egalias döttrar (se inlägg nedan) och Kvinnor och äppelträd. Det finns en scen när den ena huvudpersonen, Sally, föder ensam på golvet i sin lilla stuga.

Ivars bok Kungsgatan blev vald till årets “Stockholm läser”-bok. Så jag tänkte okej då, det är väl dags.

Moas bok sträckläste jag. Att inte hon var den som fick sitta i Svenska akademien och ge sig själv Nobelpris istället! (Inte för att Ivar fick det heller, men nog tycker jag att Moa är ett större geni än både hennes ex Harry och Eyvind Johnson tillsammans!).
Ivars tegelsten är jag inte färdig med än, fyra månader efter start. Hans syn på kvinnlig sexualitet stör mig fortfarande mest, men dessutom är han tråkig. Jag blir inte nyfiken på vad som ska hända hans romankaraktärer, de känns som typer och inte människor. Han har sina stunder, framför allt när han beskriver glappet mellan generationer, de komplicerade förhållandena mellan huvudpersonerna och deras föräldrar. Hur de unga vuxna både vill förkasta sina föräldrar och allt de står för, och få deras uppskattning och beröm. Kanske tar sig Kungsgatan än mer på slutet, men jag har inte lust att lägga mer tid på den.

Vårvinterläsning

Bok 4 2015 - Trollvinter av Tove Jansson (omläsning)

Det finns en muminbok för varje årstid. Det här är förstås vinterns, men också den tidiga våren, vårvinterns. Vårvintern när solen skiner över snön, det skymtas fläckvis mark under den och talgoxen sjunger vårsånger. Jag tror att personer uppväxta norr om Dalälven är mer känsliga för den, vårvintern och den stora vårväntan. En solig dag framåt och två snöstormar tillbaks. Mumintrollet som hänger guldband i öronen den första dagen som solen väntas tillbaka och sedan i förtvivlan ser den försvinna bortom isen igen. Isen, jag tänker på den massiva runt Helsingfors vintern 2009-2010, hur jag efter jobbet gick ut på den och undrade hur den nånsin skulle kunna smälta hur mycket än solen sken.

Det var en dag med vårvinterkänsla och jag låg på soffan i min blandning av sjukskrivning och gravidledig väntan och läste nästan hela boken i ett svep. Tänkte på hur flera av böckerna har uppväxt och frigörelse som ett tema, barner som provar att släppa taget om familjen. I den här boken alltså Mumin som på egen hand tar sig an vintern. Samt alla oväntade och svältande gäster som dyker upp efter den stora kylan. Lär känna Too-ticki och andra mer skygga varelser, ser lilla My mest på avstånd när hon tillägnar sig alla vintersporter. Klarar sig, ända tills isen spricker, My behöver räddas och Mumin räddar men rämnar i vattnet. Då blir han förkyld. Och då vaknar mamman. Ännu behöver han mamman att återvända till och omhändertas av. En fin bild av en uppväxt, en sån med frihet under ansvar och en självklar trygghet i bakgrunden.

Pirater vs. rysk poet

Bok 3 2015 - Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson

Skådespelerskan Louise Ryme läste den här boken för mig till och från jobbet mina sista arbetsveckor. Det var ett lyxigt sätt att få i sig boken. Hennes tonfall och skånska, det låter klyschigt men, det blev en levande bok. Hon läste inte bara för mig förstås, boken var P1:s Radioföljetong. (Älskar P1!)

Amanda Svensson verkar ha roligt när hon skriver. Det känns i alla fall så, som att hon leker. Det gör hon säkert inte, men språket lockar en att tro det. Hennes formuleringar, ordval och referenser är alltid på pricken, tycker jag. (Det spelar säkert in att vi båda är 80-talister.) Boken börjar också som en lek, men det roliga, om det någonsin är roligt, tar snabbt slut. Den 19-åriga huvudpersonen börjar på folkhögskola. Hon träffar en jämngammal pojke, blir äntligen sedd av någon. Fast... det blir hon ju inte. Hon blir projektionsyta för hans fantasier. Och han är tyvärr helt sjuk i huvudet. En pojke som hatar kvinnor.

Tack och lov är det här en sjörövarsaga och inte en deckare, även om det nu när jag tänker på det kan hittas likheter mellan Lisbeth Salander och huvudpersonen och hennes kompanjon. För hon får en kompanjon, en partner i brott, någon som äntligen ser henne, både i fantasin och i verkligheten. Hon är lite för bra för att vara sann, Ilse som hon heter. Men jag köper det, för det är trösterikt. Och för att jag köper allt Amanda Svensson skriver, av pur beundran.